Svårt att veta när man ska säga ifrån..el när man ska låta det va!

I bland händer det att en situation uppstår med någon som gör att det är väldigt svårt att veta om jag ska säga ifrån eller bara låta det va. När en vän tex är på väg att begå ett misstag i mina ögon. Jag vill ju inte såra min vän genom att verka negativ, men samtidigt vill jag ju inte va en fegis & låta min vän göra detta misstag. Då tycker jag att det är jobbigt. När jag säger min åsikt & denne tar väldigt illa upp..kanske till och med inte vill vara min vän längre.

Jag tycker alltid det bästa är att vara ärlig.. för det är det vänner ska vara, men jag har även lärt mig att ibland är det bättre att bara låta det vara & låta vännen göra sitt eget misstag.

Men det är detta jag tycker är så svårt att veta när är det ena rätt & när är det andra rätt??

Ibland kan det va bättre, för alla inblandade att man håller tyst. Jag vet att jag uppskattar ärlighet & även om det gör ont just då, så är det bättre att de är ärliga. Men endel har mycket svårt att se det så & blir arga för alltid.

Sen är det det oxå att vi gör ju alla våra misstag & endel struntar i ärliga kommentarer & gör ändå det de vill. Ibland är det så att andra har bättre insyn i saker & ting & kan vara till stor hjälp när man är "blind" för sitt misstag.

Bara för att JAG anser att nått är fel, behöver det ju givetvis inte vara det, men när en vaning väcks i min mage & en obehagskänsla infinner sig vid denna spicifika händelse min vän är på väg att göra, då måste jag lita på min magkänsla. Har svårt att släppa taget om den känslan så länge jag väljer att inte säga ifrån.. eller ventilera problemet med nån annan.

Jag vill ju min väns bästa, men vill ju inte klampa på & riskera att vår vänskap raseras. Men är det nu så att det skulle hända, kanske den vännen ej är min riktiga vän... för då hade min vän vetat att jag inte säger nått för att fördärva utan för att jag bryr mig om personen.

Men vad gör man då när vännen är så "avskärmad" från verkligheten & är beredd att göra misstaget TROTS att han/hon innerst inne vet att det är fel, men av nån underlig orsak är beredd att "offra" nått viktigt för att få nått som kanske inte är så viktigt IGENTLIGEN!!

När jag märker en förändring hos min vän, en negativ förändring, är det jobbigt. Jag funderar över om det kan vara så att det är JAG som är problemet, att det är i min hjärna som spökar...kanske bara är jag som upplever det... men sen märker att det finns fler som märkt samma sak, då blir det många känslor i mig. Lättnad, större oro, dåligt samvete..ja, en hel massa.

Men vem är jag som ska ta på mig andras val??? Vem ger mig rätten att avgöra vad som är rätt eller fel för någon annan?? Jag kan & vill enbart ta ansvar över mitt eget liv, mina egna val & mina egna misstag! Men det gör inte alltid saken lättare.... När oron över någon annans välbefinnande tar över & jag känner mig osäker på hur jag bör handla. När jag inte vet om det är av ren feghet eller av omtänksamhet, jag väljer att vara tyst!!! Men jag är övertygad om att när/om, rätt tillfälle kommer, kommer jag att säga ifrån!!!!!!

Kvällen ord;

När du ej vet hur du ska vara mot en person, eller om du ska säga ifrån, tänk då in dig själv i den situationen & känn efter hur DU hade velat att dina vänner skulle gjort mot dig & va stark nog att handla efter det!!!!