Vi måste lära oss att stå på oss!!

I bland har jag svårt att stå på mig. Kan gälla mina rättigheter, min vilja, mina önskningar, mina drömmar mm.

I bland har jag lättare för att ge mig, & ibland är det det rätta, men ibland ger jag mig mot min vilja. Det brukar inte kännas så bra & jag kan bara säga till mig själv:

-Det är ingen annans fel än ditt. Du gjorde valet..ingen annan.

Kan vara lätt att leta upp en syndabock som får skulden, men det är ju absolut inte rätt egentligen För det är ju JAG som gjorde valet, då är det ju mig själv jag ska vara arg på. Men ibland känns det som att jag inte har något annat val än att bita ihop & låta det va. Vi är ju inte ensamma här i världen. Vi måste ju ta hänsyn till andra & vara lyhörda mot varann. Men det är långt ifrån alla som lärt sig det än. En del kanske ALDRIG få lära sig det, men det hoppas jag verkligen att de gör.

Jag känner en kvinna som ständigt är rädd för att "folk"pratar om henne & sneglar på henne, då brukar jag säga:

-Du behöver inte vara orolig för det, för de flesta är så stressade & självupptagna för att prata el snegla på dig!

Det är nog många gånger sant för om du iakttar människor på stan så märker du att de rusar fram som om det vore sista dagen på jorden. De pratar i telefon samtidigt som de ska krossa en trafikerad väg, knappt de hinner se sig omkring innan de går över.. de rusar ut & bryr sig inte om att en bil kommer och den får tvärbromsa..ingen kontakt från gångaren utan den rusar vidare helt oberörd medans bilisten lämnas kvar med hjärtat i halsgropen. Är detta att bry sig om sina medmänniskor??

Nä, det tycker inte jag.

Ibland krävs det en tillsägelse från mig till någon annan. När någon behandlar mig respektlöst. När någon utnyttjar min godhet, utan att ens blinka. Jag blir ofta ledsen vid dessa tillfällen. Jag tänker:

-Hur kan du göra så här mot mig. Varför ser du inte mig i helhet. Jag skulle ALDRIG kunna göra så mot dig.

Jag finner mig inte att säga ifrån just då, jag går och gnager på det & det gör mig ännu mer ledsen. Men när det mognat går min ledsenhet över till ilska & då har jag lättare att säga ifrån.

En annan sak, jag märkt är att det verkar som att många har problem med att älska en annan människa för den den är. Vi har alla ett bagage att bära på, men en del tycks tro att de kan plocka ut godsakerna & strunta i det de inte vill ha. men så kan man inte göra enligt mig. Helt enkelt så får du ta mig för den jag är & det bagage jag bär med mig.. det kan gälla sjukdom, barn, skulder mm. Vi kommer i paket.

Vi lever alla i olika sanningar... det ska vi oxå bli tillåtna att göra tycker jag, men då ska det va ömsesidigt. Är trött på att folk anser att deras sanning är den rätta & att när jag inte tycker att deras sanning passar mig utan min sanning är nått helt annat, anser de att jag lever i rädsla. Är det att vara ödmjuk & respektfull??

Nä, det tycker inte jag. Min sanning är min sanning, din sanning är din sanning, trots att vi har olika sanningar betyder det väl ändå inte att nån av oss lever i rädsla??!

Jag har inte någon längtan efter att resa utomlands. Jag tycker däremot mycket om att se mig omkring i Sverige. Men det får jag ibland höra att jag lever i rädsla bara för det. Men snälla vän... vi är ju alla olika. Vi är alla unika. Tänk vilken kaos det skulle bli om ALLA va lika som dig! Eller mig!! Hur kul hade det varit?

Jag vill inte vara nån annan än den jag är. Låt mig få vara mig själv. Sluta att försöka ändra på mig. Jag tycker om dig för den du är. Jag kanske inte alltid är överens med dig, kanske inte alltid förstår handlingar el åsikter du gör/har, men jag låter dig vara.. för du är du & jag är jag. Jag kanske drar mig undan när du kör ditt rejs som jag ej förstår, men jag försöker inte tvinga på dig något bara för att jag tycker så.

Jag få ta dig för den du är. Jag kan ju göra valet att inte umgås så mycket med dig, att låta dig leva ditt liv & jag lever mitt liv.. men det betyder inte att jag inte tycker om dig längre. Jag accepterar att vi är olika.Även om det kan va mycket svårt! Ibland händer det att jag, enl mig, ser att någon är på väg åt helt fel håll. När jag ej längre känner igen denna person som jag känt i nästan hela mitt liv, när förändringarna är så stora & handlingarna den gör är så svåra för mig att förstå. Då blir jag osäker & rädd. Då kan vi säga att jag lever i rädsla. När det inte spelar någon roll vad jag eller någon annan säger, personen säger hellre upp bekantskapen med oss än att förstå vår oro. Personen kan inte längre se att vi gör det vi gör & säger det vi säger för att vi är oroliga & rädda för personens välbefinnande. Utan personen tycker att vi lägger oss i, vi vill personen illa, vi tycker inte om personen för den den är... Personen ser inte själv att den inte längre ÄR den den varit, ser inte alla förändringar som vi andra ser. Men det handlar INTE om att vi inte tycker om el accepterar personen som den är.. inte i sånt här fall, inte när en varm & omtänksam person helt plötsligt blir inåtvänd, inte hör av sig, blir arg & sur för ingenting..när personen är på helt fel väg.

Det kan hända oss alla att vi tar fel beslut, vi gör fel val, vi ser inte riktigt förändringarna, då är det skönt att ha människor runt sig som kan väcka upp mig och föra mig tillbaka till verkligheten.

Men när inte personen som är på fel spår, uppskattar sina räddande vänner, utan tycker de lägger sig i... vad göra då???

Vi måste lära oss att stå på oss.. att vi är lika viktiga som någon annan. Att det vi säger är av samma vikt som någon annans! Men vill inte personen ha min hjälp eller bara vägrar förstå min oro, då kan jag inte längre göra nått. Jag får hoppas & be universum om hjälp att personen vaknar upp & inser att den är på väg att begå ett misstag & återfinna balansen i sitt liv. Jag kan inte längre göra nått. Det är en svår sak att acceptera, men viktig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Kan inte göra mer. Orkar inte ta striden längre. Jag kan bara önska personen all lycka till!!