Att leva med en sjukdom....

För min del har mina sjukdommar blivit endel av mitt liv.. min familjs liv. Jag har SLE (Lupus) & Migrän med aura. Två ganska tuffa sjukdommar. Men jag har med åren lärt mig att se dem som mina vänner. De finns alltid där... de sviker aldrig...;-)

Jag är inte bitter över att jag fick dessa "vänner", nej jag är faktiskt tacksam.. låter säkert konstigt, men det är sant. Men visst önskar jag att jag fått vara frisk. Ibland förvandlas mina "vänner" till mycket hemska ovänner. Då känns livet kanske inte så kul....

Men utan mina "vänner" hade jag inte lärt mig allt jag vet idag. Jag tror att vi drabbas av våra "vänner" av olika orsaker. Vi gör oss själva sjuka, det är ju helt klart.. se bara på "vännen" utbränd!! Men jag är övertygad om att det finns fler skäl till att vi drabbas av våra "vänner".

Jag tror att JAG fick mina för att jag skulle gå en helt annan väg i livet. Att jag skulle träffa på människor som är bra för mig. Att jag skulle se på livet på ett annulunda sätt. Att öka min förmåga.... att hjälpa de som är svagare... att tända ljuset hos de som inte längre ser det. Att få mer medkänsla för mina medmänniskor. Att verkligen kunna göra en skillnad i andras liv. Denna väg hade jag troligen ej hamnat på om det inte vore för mina "vänner".

Så många fina mänskliga vänner jag träffat pga dem. Det är en stor prövning att vara kroniskt sjuk, men det gäller att jag gör klart för mina "vänner" vem som bestämmer. Ibland går det hur bra som helst, men så ibland blir mina "vänner" skit arga på mig & de vinner.

Att lyssna på sin kropp är en gyllne regel, men inte alltid så lätt. Jag tränar mig fortfarande dagligen på det. Men det handlar ju inte enbart om mig. Jag måste (som ALLA borde göra) ta hänsyn till andra människor, händelser, jobb, mm. Ibland måste jag välja någon el något annat över mig själv & då kan det bli att mina "vänner" blir arga & slår undan mina ben & jag blir dålig. Men oftast är det värt det.

För även om jag är sjuk, är andra så viktiga för mig. Jag vill verkligen inte att nån ska tycka synd om mig eller behandla mig som sjuk... det är bland det värsta jag vet. Men de som gör det menar inget illa.

Nått jag INTE gillar med mina "vänner" är när de tvingar mig att gå hemma!! Jag avskyr när de tar över & jag inte kan jobba. Jag har under åren som förtidspensionär kämpat & kämpat för att inte låta dem vinna. Jag gav mig själv ett löfte om att jag skulle minsann ut i arbetslivet igen. Vilket jag oxå gjorde... flera gånger.. men det slutade med att mina "vänner" vann. De ansåg att jag ej lyssnat till min kropp & tagit ut mig & valt fel jobb i all iver om att få jobba. Men nu har jag lärt mig den hårda vägen & acepterat att inte jobba mer än mina "vänner" & kropp tillåter.

Jag ska ju ha ett liv utanför jobbet oxå. Ska orka med hem & familj & gärna nån hobbie oxå... det gör jag nu!!! Jag har kommit rätt känner jag!! Mina "vänner" håller med mig. Vi är verkligen vänner nu. Jag vårda dem ömt & då gör de lika dant tillbax.

De påminner mig lite ibland & då är det upp till mig att dra i handbromsen & sakta ner... då blir de nöjda igen.

Det är ju inte bara jag som drabbas av mina "vänner". Det gör ju alla i min omgivning. Jag är så glad över att ha min familj & mina vänner. Vi kan alla komma till en punkt när vi mår så dåligt att vi inte orkar, då är det skönt att ha familj & vänner som hjälper till. Det kan va allt från att städa till att ringa samtal. För när mina "vänner" slår till, behöver jag verkligen hjälpen!!

Jag har fått höra många komentarer från okunniga & känslokalla människor... från sjuka...från friska.. en sak jag inte gillar är när människor jämför sjukdommar. En den ena en den andra som tjattrar om sjuka den är & hur mycket värre den har det! Det spelar ju ingen roll vem som har det värst... ska vi tänka så då lär vi bli sjuka... oavsett om vi pratar om huvudvärk eller cancer så är det ju MITT... Jag vet att det finns de som har det värre, men ska jag tänka på det kommer jag att bli ännu sjukare. Nä, det jag kan göra är att se till att JAG inte blir en av dem som har det värre. Jag kan stärka mig själv & kanske kan jag hjälpa de som har det värre.

Mina "vänner"har verkligen lärt mig vad hänsyn betyder. Jag får ofta visa mina "vänner"hänsyn, vilket har lett till att jag kan visa andra stor hänsyn.

Så jag är INTE bitter på mina "vänner"....de har konstigt nog, gett mig så mycket viktigt! Så mycket viktigt som friska inte få lära sig. Jag har lärt mig att jag har INTE råd att vara ego. Mina "vänner" gillar inte när jag är ego. Jag har lärt mig ödmjukhet, vad är viktigt i MITT liv, lärt mig att säga nej, lärt mig prioritera bättre, lärt mig att ta det lugnare, att känna efter...och MYCKET MYCKET mer.

Så NEJ!!! Jag är ej bitter över mina "vänner". Men ibland blir jag jäkligt TRÖTT på dem & tycker att de styr för mycket i mitt liv. Att de lägger sig i förmycket. För jag är ju inte mer än människa!!!!!!!!!!

Dagens ord;

Se din kropp som ditt tempel, där du måste offra ibland för att få en välmående kropp. Lyssna på andra, men låt dem INTE bestämma vad som är rätt, fel eller bra för DIN kropp!!! Det är enbart DU som vet hur ditt tempel fungerar!!!

Vårda ditt tempel & ditt tempel kommer att vårda dig tillbaka!!!

Våga leva- Våga.......