Oj.... hur ska jag orka med?

Nu är jag inne i en period där jag verkligen hade haft glädje av kloning!! Du vet när det känns som att ALLT kommer på en gång, där även det du vanligtvis tycker om att göra, känns jobbigt. En sån period har jag kommit till nu. Det är så många kalas & fester... det är jobb...ska orka & hinna med hem & familj,värken kommer ju som ett brev på posten givetvis...behöver vårstäda mitt hem, men lederna håller ej för det just nu. Det knakar & smärtar & svullnar upp som en ballong. Utslagen kliar & blir allt fler. Nu börjar mina "vänner" (mina sjukdomar) bli arga på mig. De visar mig tydligt att SLOW DOWN.

Men ibland är det svårt att sakta ner. Människor i min omgivning räknar med mitt deltagande på kalas & projekt på jobbet osv. Men det är inte "bara" det, jag har nästa vecka två olika provtagningar på olika dagar... ska till läkaren en dag, jobba, så operation på Torsdag nästa vecka... Känns som det blir en liten översvämning nu.

Sen om ett par veckor ska jag till Hudspecialisten i Växjö..3 gånger på en vecka!!! Nu ÄR det mycket.

Det är en 50års fest inplanerad på Lördag & ett kalas på Söndag...Jag vet faktiskt inte riktigt HUR eller VAR jag ska ta orken från... jobbet tar ju oxå sin skära del av mig. Nu är jag gnällig & jag har JUST NU svårt för att se detta positivt. Men det är ju det jag tränar på , så nu är det som ett slags delprov för mig. Att hitta mitt sätt att vända detta till positivt. Kanske avboka något... Be om lite ledigt från jobbet? Ja, jag ska nog komma på ett sätt... men just nu behöver jag gnälla & gräva ner mig ...men bara för en stund. Sen är det bara att skaka av mig detta & fortsätta framåt. Jag är övertygad om att universum hjälper mig i detta. Det kommer att lösa sig när det blir dax :-)

Det jobbigaste är nog att acceptera värken. Den gör ju ont + att den stjäl sååå mycket energi av mig. Det är så mycket jag vill göra, men måste ta det varligt pga mina "vänner". träningen blir inte alls så effektiv just nu..det känns tungt, men samtidigt VET jag efter alla år som sjuk, att det vänder. Detta är bara nått som jag måste rida ut. Tålamod!! Det är ju så här mitt liv ser ut. Varför blir jag så frustrerad då? Tror aldrig man vänjer sig vid sånt här. För mig är det iallafall svårt att ta vid varje skov. Men en sak jag lärt mig med åren är att lyssna till mina "Vänner". Låta dem ta lite plats & hålla mig i bakgrunden. Då blir de lugnare mot mig & de drar sig tillbax snabbare.

Ja, vad gör vi då när hälsan inte vill det vi vill? Ja, du.. jag har inte en aning. Jag får göra mitt bästa för att inte förvärra mina symptom Jag får ta ansvar över mitt eget välbefinnande & hoppas på att mina nära & kära visar mig förståelse för de gånger jag inte ser annan utväg än att tacka nej till ett kalas eller liknade. De flesta brukar visa stor förståelse & omtanke, men sen finns det en & annan som anser att den har nog med sitt eget & vill inte gå & bry sig & lägga ner energi på nån annan. Oftast visar denna person inte mycket ärlig omtanke när nån är sjuk eller nere, men det är helt annorlunda när personen ifråga själv drabbas. Då är det HELT annat. Sånt syns så tydligt. Det gör mig sorgsen för den personen kommer förr eller senare få tillbax det. För det vi sänder ut.. det kommer tillbax.

Jag vill ABSOLUT INTE att nån ska gå & tycka synd om mig..NÄ, aldrig! Men att få förståelse & kanske lite hjälp när kroppen sviker, det betyder så mycket. Att människor i min närhet tillåter mig att dra mig tillbaka UTAN massa förklaringar eller sura miner. En gång fick jag höra av en nära att jag ALDRIG va med på kalas, men sen jobba gick bra. Detta sårade mig så mycket & även om detta hände för många år sen så har det fastnat Jag gör så gott jag kan & frisk som sjuk så händer det med jämna mellan rum att vi får välja mellan ting vi vill/orkar göra. Mitt jobb är mycket viktigt för mig. När denna person sa detta till mig, gick mitt hjärta sönder en aning. Denna person är nämligen en av mina närmaste. Det bevisade dock för mig att oavsett vad jag gör eller inte gör så blir det inte rätt i dens ögon. Det bevisade oxå för mig HUR mycket denna person INTE visste om mig & mitt liv, trots att vi är uppvuxna ihop.

Men det är skillnad när denna person drabbas av något.. då är det så synd om denne. Den vill att alla ska tycka synd om den. Ibland kan jag tycka synd om mig själv för en liten stund.. för att sen rycka upp mig. Säger inte att det är fel att tycka synd om sig själv lite nu & då. Det gör vi nog alla. Det är känslor som måste få komma upp till ytan de oxå. Tillåter vi det inte, finns ju risken att vi blir ännu sjukare. Aldrig bra att lägga locket på. Men varför göra så stor grej av att man är sjuk? Varför ska det va ok för nån att klaga , gnälla, inte orka, förstora upp allt för att man ska tycka ännu mer synd om den personen?.... men inte fullt lika ok för nån annan?? Bara att acceptera att vi ALLA har jobbiga perioder i våra liv. Men jag kan ju säga så här... Jag springer inte runt & tycker synd om nån som inte visar mig respekt & ödmjukhet.. eller nån som utnyttjar mig & min snällhet. Nä, det gör jag inte längre. Jag väljer att stötta de som finns där för mig när jag behöver.

När jag nästan bara duger när personen i fråga mår dåligt eller behöver hjälp med nått. För att lysa med sin frånvaro den dag det är JAG som behöver allt det där. Så fort personen mår bra igen, är jag näst intill bortglömd & får höra att personen ifråga mådde mycket värre när den va sjuk osv... Å, det gör mig så...ja, jag vet inte vad. Att jämföra varnadras svåra stunder, är i mina ögon & öron helt vansinne! Oavsett vad det rör sig om, så är det ju MITT. Ditt är ditt. Jag måste ju få höras & gnälla & klaga även om det inte är lika som personen gått igenom. Vad är det som säger att den personen har större rätt att synas & höras, än mig??

Detta blev ett riktigt gnälle-inlägg. Det va från början INTE planerat. När jag sätter mig här för att skriva, skriver jag det som kommer & jag ska erkänna att jag blev lite förvånad själv över det blev jag skrev. Men detta är säkert nått som för mig va mycket viktigt att få ur mig. Annars hade det ju inte kommit fram så spontant. Så nu ska jag dra mig tillbaka & slicka mina sår för att sen komma tillbaka starkare än någonsin!!

Det är så jag fungerar. Jag behöver lite tid för att läkas, sen tar jag upp kampen igen. Starkare än förut. Jag lär mig ALLTID nått nytt när jag drabbas av mina skov. Är så oerhört lyckligt lottad att jag få må så bra som jag gör, trots allt. Skoven kommer inte så ofta & jag har lärt mig att tackla dem bättre än förut. Jag har lärt mig att strunta i dumma kommentarer från andra. Jag blir fortfarande mycket sårad, men jag kan ta det bättre nu. Jag har slutat försöka visa andra att jag är osårbar... jag visar nu att jag mår inte bra. Eller Nu mår jag bra! Ta mig för den jag är & låt mig vara mig!!

Dagens ord;

Låt dig själv läkas & låt det få ta sin tid. Försök att dela med dig till de som bryr sig om dig, om vad som händer i ditt liv. Försök att förklara för dina nära & kära hur du mår & att du kan behöva lite egen tid & att du inte orkar med mer än dig själv just nu. Är det dina vänner & ärliga människor som bryr sig om dig, är de förstående 6 ger dig det du behöver. Om inte, så är det inte nån att känna tillit för.- Det är DIN kropp som talar med dig - Inte någon annans!