Sista inlägget detta år

Detta är det sista inlägget för detta år. Nästa gång vi "ses" blir 2009!!

Jag har just kommit hem från Växjö, där min älskade barndomskamrat ligger begravd. Jag tände ljus och sände henne en hel del tankar. Det är så rofyllt att vara där. Det va dock kallt, så det blev ej så länge, men känns skönt att varit där.

Min vän hade det som jag tidigare nämde, det väldigt jobbigt i sitt liv. Hon led av svår depression & va mycket olycklig. Men det fanns två glädjestrålar i hennes liv som hon älskade/älskar över allt annat... hennes två barn. Ofta sa hon att de va hennes ljus i livet. Hon va så stolt över dem och önskade dem ett helt annat liv än det hon hade haft.

Depression är INGEN barnlek så att säga. Har själv varit där så jag vet hur det kan vara. När all glädje försvinner och man tappar totalt fotfästet och kontrollen över sig själv. Man känner ej igen sig själv. Man vill bort. Men hur?? Jag minns att min vän beskev för mig hur hon kände sig :

-Jag känner mig som en såndär gammal intorkad ballong som blivit över från ett kalas, som får hänga kvar. Alla går och knuffar till den, men ingen ser den igentligen inte.

Så beskrev hon det och det va nog ungefär så jag kände det oxå. Vägen upp va mycket krokig med väldigt många uppförsbackar & väldig motvind. Jag har nog ALDRIG kämpat så som jag gjorde då.

Människor i omgivningen förstår inte vad depression igentligen är. Många säger

-Lite deppig är väl alla ibland. Det är väl bara att rycka upp dig!!

När medmänniskor svara en så blir man ju förskräckt. Vad är all kunskap för denna så vanliga sjukdom? Vården tar heller inget ansvar. Jag hade sån tur att jag fick träffa "rätt"folk inom sjukvården. Men mycket hängde ju såklart på mig själv. Vad va jag villig att göra för att bli frisk?! Men alla har inte den turen jag hade. Många träffar på dessa människor som inte alls borde finnas i vården...knappt ens på ett fabriksgolv.

Min vän fick inget förtroende för någon, vilket inte alls va konstigt. Ingen tog henne på allvar och när hon fått vård under ca tre veckor blev hon mer eller mindre utkastad från sin just då ,trygghet..hennes rum på sjukhuset. Nu tyckte de att hon borde klara sig själv.Grrr...

Vad gör man när man känner att man börjar må allt sämre då?

Mitt råd är att berätta för någon du litar på. Dölj inte dina känslor.Är du arg, ledsen, rädd, förbannad...visa det! Försök att förklara exakt hur det känns, vad dina tankar är, vad du skulle vilja ha hjälp med. Va inte rädd. Det är INGEN svaghet att be om hjälp..det är helt tvärtom i mina ögon, det är bland det modigaste men kan göra som människa, att erkänna för någon att man behöver dens hjälp.

Detta är ett ämne som står mig varmt om hjärtat, så detta är något jag kommer att återkomma till lite nu och då. Jag vill dela med mig av mina kunskaper & kanske kan jag hjälpa nån av er därute. Jag vet att även om man är omringad av nära & kära aom bryr sig om & älskar en så otroligt mycket & man BORDE inte känna sig ensam, så är det just det man gör..man känner sig helt osynlig & ensam.

Det va INTE i somras min vän dog utan förra sommaren.Jag skrev fel i förra inlägget.

Jag skulle kunna sitta här och skriva i timmar, men nu är det dax att gå och fixa inför välkomnandet av nästa år, men jag har inte glömt någon av dem,varesig det är människor eller djur, som gått över till andra sidan. Ni lever kvar i mitt minne & hjärta nu & för alltid.

Ta vara på varandra & ge en hjälpande hand åt de behövande & ett leende till de buttra!!

Väl mött!! Tina

Kvällens ord : Ibland behövs perioder av tomhet och stillestånd. Ta möjligheten att stanna upp och reflektera över vad som gått fel. Kan du själv välja att göra något annat istället för att befinna dig i detta vakuum? Ta " Time-out "!

VILA!!!!!!!!!!!!!!!