Sorg kan man känna av olika orsaker. När någon dör, när något försvinner, när ens förhållande ej funkar, när någon flyttar, när man förlorar jobbet, när någon säger något sårande, när någon gör något sårande, när någon pratar bakom ens rygg, när man inte klarade provet, när någon är sjuk... Ja, sorg kan man känna av många orsaker.
Sorgen i mitt hjärta & själ är svårt att se, men den finns där! Jag vet det eftersom jag känner den. Den värker, den bankar, den river, den skriker,den stormar. Den försvinner inte helt. Den vilar däremot ibland. Den ger mig andrum, för att sen komma tillbaka med full kraft. Jag har lärt mig hantera den, men ibland kommer den så hårt att jag inte har en chans... då gör den som den vill.
Den går inte att förstå helt fullt. Sorgen har sin fasta plats i mitt
hjärta & själ. Den finns där. Den gör sig påmind. Tiden läker alla
sår, sägs det & visst det gör den säkert, men aldrig helt!!!!!!!
Sorg är nått vi alla drabbas av i livet. Endel mer än andra, men ingen går utan. För mig är sorg nått oerhört stort! Sorg kan te sig hur som helst & vi kan alla reagera olika på sorg. Finns ingen regelbok när det gäller att sörja. Ibland önskar jag att det fanns. Jag har svårt för sorgen. Det värker i bröstet och tankarna snurrar, magen knyter sig och jag känner stor ensamhet. Jag har svårt att gråta, knuten i bröstet & magen växer och blir större & hårdare.
Sorgen har olika färger för mig. Den kan vara svart..den kan vara röd...den kan vara grön...den kan ha en blandning av alla färger..den kan komma smygande...den kan komma som en storm...den kan komma som ett blixtnedslag, den kan vara väntad....den kan komma helt oväntad...en sak vet jag... den kommer..förr eller senare.
Jag tror att genom att gråta, skrika,slå på en boxpåse, ja tillochmed skratt lättar på sorgen.
Sorg är del av livet. Det är inte alltid så lätt att aceptera den dock. Att bära på sorg kan förinta en människa. Därför är det så viktigt att hitta sitt sätt att blotta sin sorg. Sorg är som en kanibal. Den äter upp en om man inte ser upp.
Jag har som tur väl är inte förlorat mina föräldrar, syskon,barn... men jag förlorade min äldsta vän för ca 2,5 år sen. Vi hade känt varandra sen vi va bara några år. Vi lekte varje sommar & varje lov när hon kom från Göteborg & hälsade på sina morföräldrar. Hon va ett år yngre än jag & vi hade så kul tillsammans. Hon va sjuk i struma när vi va små och haft det jobbigt under stora delar av hennes uppväxt.Jag gjorde så gott jag kunde för att hjälpa henne.
Ibland kan det kännas som ett straff när någon lämnar oss. Ibland kanske det finns en önskan om att få följa med.. just i det mest akuta tillståndet i sorgen. Det gör för ont att vi inte vet vart vi ska ta vägen. Det är då i mitt tycke viktigt att tillåta sorgen att visa sig. Visa sig för alla. Låta andra se min sorg. Låta andra se min smärta. Låta andra trösta & hjälpa mig i mitt sorge arbete.
Att inte låtsas vara stark...jag anser att man är stark när man vågar visa sina känslor
Vi gled isär perioder, men vi fann alltid tillbax. När hon va ca 17 år fick hon tvillingar.
Att tillåtas att sörja. Att tillåtas gråta, skrika, säga hårda ord, känna ilska, att få bli ett med sorgen. Att tillåtas sörja så länge man behöver. Finns inget bäst före datum för sorgen.
En pojk & en flicka. Johan & Sandra. Hon va så lycklig.
Att tillåta någon att sörja. Att finnas där för den personen. Inte nödvändigt att prata, bara genom att finnas där för personen kan räcka. Att inte tvinga den till att prata. Att ge en värmande kram till den sörjande säger oftast ALLT. Då behövs inte massa ord, som kan va svårt för den som står bredvid den sörjande att hitta. Vad ska jag säga? Du behöver inte säga så mycket... ge en kram!
Men för att korta ner en lång & tragisk historia gör jag ett hopp till hennes bortgång.
Låt den sörjande veta att du finns där om den behöver nån att prata med. Skratta med. Låt den sörjande veta att du finns där. Vill den sörjande inte prata, visa att den ej behöver det.. att du finns där oavsett.
Hon gjorde valet att avsluta sitt liv här. Hon efterlämnade sig två underbara tonårsbarn. Sorgen va påtaglig. När jag fick beskedet kändes det som att benen bara försvann under mig...att luften tog slut...jag visste inte om det va ett dåligt skämt.
Gå inte omvägar när du möter någon med sorg. Va inte så feg!!!! Gå fram visa med dina ögon att du känner med denna person... ge en kram... säg några ord...gör det du känner att du klarar...men vad du än gör... GÅ INGA OMVÄGAR!!!!!
Det kunde ju inte va sant, vi skulle ju träffas om två dagar! Hon skulle ju komma och bo hos mig under några dagar.
Tänk dig in i denna sörjande person och fråga dig hur DU skulle vilja bli behandlad och utgå från det. Skulle du vilja att människor som normalt bruka stanna till och slänga några ord, helt plötsligt vänder när de ser dig? Nä, det tror jag inte att du skulle vilja.
Sorg är stort & för endel även dödligt. Vi känner alla till orden Dog av brustet hjärta! Jag tror helt och hållet på att detta händer. Till viss del är det även smittosamt, för känner jag någon i sorg...känner jag med denna person. Jag lider MED denna och vill hjälpa denna igenom sorgen. Jag vill INTE vända den ryggen för att jag är rädd. Jag vill visa denna att jag finns där.
När chocken till slut lagt sig kom alla frågor. Paniken & ångersten kom smygande. Dåliga samvetet dök upp. Många känslor att bearbeta. Jag anklagade aldrig henne för valet hon gjort, jag önskar bara att vi hade hunnits träffas som planerat. Jag hade så mycket jag planerade berätta & prata med henne om. Nu ångrar jag ju mig att jag väntade. Jag skulle tagit det på telefonen. Så mycket som blev osagt.
Jag kan ALDRIG ta över någons sorg, men jag kan dela den. Jag kan stötta & lyssna. Kanske jag kan bidraga till att sorgen lättar något bara genom att visa att jag finns där... sida vid sida av den sörjande. Vill den sörjande ej prata, så låter den dig det veta!!
Jag kan inte helt förstå hur den sörjande känner, men jag kan tänka mig in i sorgen. Jag kan på många sätt hjälpa den sörjande....
Känner fortfarande stor sorg och även förtvivlan mellan åt, men det går lättare nu. Jag har kontakt med hennes dotter & det hjälper mitt sorgarbete. Det går bra för barnen, trots allt. Sandra tänker mycket på sin mamma och hon gör endel val i sitt liv som hon vet att hennes mamma hade velat. Hon lever för sin mamma. Hon vill göra sin mamma stolt.
Jag kan laga mat till den sörjande. Jag kan tvätta. Jag kan sova över om den sörjande känner sig ensam. Jag kan avboka ev. tider den sörjande har inbokade men ej orkar ta del av. Jag kan prata åt den sörjande, till beklagande vänner, bekanta om den sörjande inte orkar.
Jag är vid graven med jämna mellan rum. Det känns skönt att åka dit. Jag saknar henne så mycket.
Jag kan följa med som stöd åt den sörjande till graven. Jag kan tala om för den sörjande att det är ok att vara arg, ledsen, glad..det är ok hur sorgen än vill visa sig.
En sörjande är INTE farlig. Varför blir vi då så rädd & osäkra inför en sörjande? Jag tror det är för att vi inte vet hur vi själva ska hantera det. Vi är rädda för att förvärra sorgen. Men en kram kan ALDRIG förvärra sorgen. Inte heller ett ömt leende
Så va inte rädd för den sörjande.
En annan stor sorg för mig är mina djur. Jag förlorade min älskade Gullan för ca 4,5 år sen. En underbar svart/vit manx katt. (Manxkatt= Svanslös ras.)Hon hade så underbar personlighet. Jag älskar henne så otroligt mycket. Jag känner en otrolig sorg i själen när jag tänker på henne. Jag har inte sörjt henne. Det gör för ont. men nu kan jag ändå titta på fotografi av henne, vilket jag ej klarat innan.
Att säga Ryck upp dig till en sörjande ger mig kalla kårar. Men det finns säkert de lägen i ett sorgearbete när man kan behöva ett bryskt uppvaknade, för att kunna släppa lite av den bedövande sorgen.
Min älskade katt..jag saknar dig så ofantligt mycket. Du kom till mig som kattunge och vår vänskap går inte mäta. Du blev dålig & ditt liv gick ej att rädda. Vi fick ta det hårda valet att låta avliva dig. Jag hade så dåligt samvete för det. Du låg där helt livlös i min famn på väg hem från veterinären i Växjö. Du hade varit inlagd två dygn & vi hoppades på att få ta med dig hem i livet.
Jag kan hjälpa den sörjande att börja leva igen. Jag kan hjälpa den att förstå att det är ok att börja leva igen. Att den de sörjer vill det. Man hör många gånger människor säga; Jag skulle ge mitt liv för honom/henne. Men är de berädda att LEVA för honom/henne oxå?
Men det gick ej att göra dig frisk. Jag va helt förstörd. Allt blev förmycket. Du va så värdefullför mig. Tänk bara på allt jag berättat för dig som ingen annan fått veta. Vem ska nu trösta mig??
För mig är sorg något STORT!! Sorg är inget man skyndar på. Sorg är nått svårt. För mig är sorg något jag inte kan sätta fingret på. Sorg är för mig något vi alla får genomlida. Sorg är något som gör ont. Men med sorg kan även bättre tider visas. Vi blir starkare & vi får en annan syn på saker & ting. En död kan leda till att vi ta vara på vårt eget liv på bättre sätt. En död kan hjälpa oss att ta tag i vårt liv & göra det vi VERKLIGEN vill.
Detta är INTE
Gullan, men det är väldigt likt henne!!
En död kan hjälpa oss att förstå att livet är skört. Att vi inte ska ta någonting / någon för givet. Att leva HÄR & NU! Att se att våra liv kanske inte är så hemskt som vi många gånger tycker. Att vi ska vara glada för det vi har & kämpa hådare för det vi verkligen VILL ha.
Jag sörjer dig ännu. Det är svårt. Jag har mycket sorg kvar att bearbeta efter dig. Det gör fortfarande ont, nästan för ont att prata om dig, att titta på foton på dig, att minnas dig
Döden kan vara en bra väckarklocka för oss. Att vi bör ta hand om oss själva på bättre sätt. Göra det bästa av en obehaglig situation. Att inte lägga onödig energi på nått vi ej kan göra nått åt.
Innan du lämnade mig förlorade jag en annan katt; Lola.Lola va en perserkatt som älskade att bli badad och kammad. Hon hade varit i utställningar och va en jätte fin katt. Vi hade så mycket mys ihop. Vi kunde sitta och kamma och föna i timmar. Du älskade att ligga på mitt bröst med din fuktiga nos på min haka. Jag saknar dig. Du blev sjuk. Vi gjorde allt vi kunde för att du skulle bli frisk. Ett tag såg det ut som att du skulle återhämta dig, men sen kom DET tillbaka...Cancern kom tillbaka. Jag minns att jag reagerade med ilska först. Jag va så otroligt arg. Allt va orättvist. Varför togs du ifrån mig?? Varför blev du sjuk?? Å, min älskade Lola!! Jag älskar dig. Kommer ALDRIG att glömma dig!!
I en del kulturer ser de inte döden i sorg.. de firar den dödes tid på jorden istället. De firar livet. Men inget säger ju att deras sorg inte är svår för det. Sorg är ALLTID sorg...men det är ju vad vi väljer att göra med sorgen.
I september 2008 miste jag Tyke!! Konstigt nog dog han på SAMMA dag som Gullan gjort 4 år tidigare. Du va en underbar katt Tyke. Du va leksen och nyfiken. Snäll och du va Antons bästa vän. Du va HANS katt & oj vad ni hade kul ihop. Du blev 4 år. Bara 4 år fick vi låna dig. Dagen du dog va allt som vanligt. Du låg & tvättade dig som vanligt i Antons säng. Rätt va det är skriker du på ett väldigt konstig sätt, och jag rusar ner till dig. Synen jag mötte va så skrämmande och har etsat sig fast på min näthinna. Du låg spänd som en båge & dina ögon rullade. Doften va fruktansvärd. Du hade bajsat, då förstod jag att detta är ILLA. Du hade tömt tarmen. Jag bad Anton hämta telefonen. När han kom ner blev han hysterisk. Jag bad han gå ut från rummet, både för hans skull men även för din skull. Det tog en stund innan jag fick tag på veterinären i Växjö..det va Söndag så Ljungby va ju ej öppet, hon som svarade trodde inte det va så allvarligt, utan nån form av anfall, men jag gav mig inte jag ville komma in med dig. Hon sa att det fick jag ju givetvis, men att det skulle nog gå över. Vi tog dig i en filt och du bara låg med uppspärrade ögon & vidöppen mun flämtande. Jag va tvungen att behålla lugnet & styrkan för Antons skull, men jag visste att detta va slutet för dig. Anton va förtvivlad, han ville ej åka med. Min pappa kom och höll honom sällskap medans
Finns det de människor som ej kan känna sorg då? I min tro gör det INTE det. Sorgen kommer förr eller senare... sorgen kan ju te sig hur som helst & inget är rätt eller fel. Endel kan säkert framstå som känslokalla, men jag tror att det är just deras sätt att klara av sorgen.
vi åkte. Väl i bilen bröt jag ihop. Varför ska det finnas hastighetsgränser? Kändes som, trots att vi åkte så fort vi fick,att vi stod still. När vi kommit strax innan Ryssby..märkte jag att du inte längre flämtade och din redan bleka nos va vit...du va död!!! Det går inte beskriva i ord vad jag & Magnus kände. Vi körde in till kanten..medans tårarna föll & Magnus ropade ditt namn, ringde jag veterinären och meddelade dem att det va försent så de behövde ej vänta på oss. Vi satt där en stund och kramade, klappade dig...vi grät och paniken värkte i bröstet.
Glöm bara inte att finnas där för den sörjande, hur svårt det än må kännas. Du kommer att läka dig själv under procesen.
Detta är vår älskade Tyke!
Sorgen gör ingen skillnad på om det handlar om människor eller djur. Vi kan alla känna sorg. Vi kan alla känna samma svåra sorg för djur som för människor. Tänk dig för innan du säger; Det va ju bara en katt/hund....Att säga så till nån som förlorat sitt älskade djur...Ååå, jag tycker synd om dig som säger så. Det är helt OFÖRLÅTLIGT. Där kan det bli fel, för inte säger du så till din vän som förlorat sin mamma? ;- Det va ju bara din mamma. Hur låter det????
För oss djurälskare är djuren lika viktiga för oss som människorna. De är en del av familjen!!
När vi kom hem möttes vi av en Anton som fortfarande hade hoppet. Han hade övertalat sig att det gått bra. Han bröt ihop totalt & skönk ihop på toalettstolen. Vi grät & jag bad honom att klappa dig & ta farväl. När lille Anton gjort det & tagit lite päls från dig som minne, gick vi ut till gravplatsen. Du skulle få vila hos dina kompisar. Allt va för svårt att få in. Stod vi verkligen här vid gravarna IGEN? Kunde detta va sant? Den närmsta tiden därefter satt vi ofta hos dig och grät, vi pratade med dig & Gullan, Lola. Vi tänder ofta ljus hos er. Vi är ofta hos er.Vi saknar & älskar er så otroligt mycket. Vi tackar er för att ni kom in i våra liv!!
Sorgen gör sig ofta påmind. Vi tänker på er! Vi minns er! Vi sörjer er! Vi älskar er.........NU & FÖRALLTID!!!!!!!!!!!!!
Här ligger våra älskade katter begravda!!
Trots all smärta & sorg har vi tre katter i våra liv. De förgyller våra dagar & vi älskar dem. De har alla sin egen personlighet. Ellen fick vi genom KattkomandoSyd. Hennes ägare skulle avliva henne. Vi tvekade inte det minsta. Vi åkte ner mot Skåne & hämtade henne. Hon va då 7 år och nu är hon inne på sitt 11:e år. Hon är en blandras med Norskskogskatt & Perser! Hon är en pedant liten dam. Hon blev misshandlad i sitt tidigare hem, så hon går ej att borsta. Vi får därför ta henne till veterinären med jämna mellan rum så de får ta bort tovor. Två ggr har de rakat hela henne, för att hon har såååå enormt mycket päls. Hon blir som en liten katt unge efter. Hon bara älskar det. Hon kan röra sig och springa utan att nått stramar och gör ont. Hon är så fin och vår kärlek till henne är enorm. Vi älskar dig Ellen!!
