Fler & fler av våra unga människor mår sämre & sämre!
Det är nått vi måste acceptera!
Det finns ingen ursäkt för det, utan det är ett faktum!!
Jag läste för en tid sedan en artikel om en kvinna som va 24 år & som skurit sig i 6 år!
När jag först såg överskriften undrade jag HUR I HELA FRIDEN KAN MAN SKÄRA SIG SJÄLV??
Men när jag började läsa hennes historia gick det upp för mig.
Det är långt ifrån alla som har den hjälp eller den kämpa anda som jag har.
Alla är inte lika lyckligt lottade som jag.
När jag mår dåligt söker jag hjälp. Det kan vara allt från läkare till en vän.
Men alla har inte det att tillgå eller de vågar inte för de skäms så!
Denna unga kvinna berättade om sitt liv. Hur hon hittat ett sätt att lindra sin själsliga smärta!
Hon hade funnit sättet att lindra sin smärta som hon inte visste hur hon skulle komma åt, med en synlig smärta.. en som HON själv kunde STYRA!!!Hon njöt av smärtan.
Hon blev beroende till slut av att skära sig.
Hon snattade rakblad, inte för att hon inte hade råd..
utan för att hon
skämdes!!
Jag förstod inte hur hon kom "undan" med att skära sig.
Hon skar sig till en början "bara" lite & inte så djupt
men så småningom eskalerade det & det blev hårdare tag & djupare sår.
Hur kunde alla i hennes närhet missa det???
Jag grät när jag läste artikeln & ville göra nått. Jag vill göra nått för att hjälpa alla dessa unga kvinnor & män.
Men hur skulle lilla jag kunna förändra denna felskruvade värld, när inte ens de närmaste märker att deras barn el vänner skadar sig själva så här groteskt pga att de mår så dåligt i själen??
Det har jag nu gått & funderat över under en tid & idag kom det!!
Jag som ensam individ kan inte göra så mycket..
men VI TILLSAMMANS kan!!
Om
ALLA tänker mer på vad vi sänder ut för signaler till våra unga kan vi enbart genom det hjälpa många.
Det är jag säker på!
Den press de unga har på sig idag är INTE deras fel.
Det är vi vuxna som ska skämmas!!
Det är vi som skapar dessa skönhets ideal bla.
Det är vi vuxna som hela tiden går & prata om hur tjocka vi är..
Det är vi vuxna som sätter högre & högre mål för de unga!
Det är vi vuxna som kräver mer & mer av våra barn.
De ska vara skötsamma, de ska gå fina utbildningar, de ska ha många vänner
de ska ha fina kläder, de ska föra sig på ett visst sett----
Men vem frågar de unga:
Vad vill du??
Vad KÄNNER du?
Många av oss föräldrar kämpar varje dag för att bekräfta våra barn att de duger som de är!
Vi är många som berömmer våra barn för lilla minsta framsteg!
Vi är många som pratar om känslor med våra barn.
Vi är många som gör allt för våra barn!
Men det är inte ALLA barn som har det så.
Många barn & ungdomar har föräldrar... men kanske inte föräldrar som bryr sig.
Föräldrar som av olika orsaker inte orkar bry sig. Inte orkar eller våga sätta gränser för sina barn & ungdomar
Det finns många barn som har föräldrar med drog problem.
De blir uppvuxna med att lindra sina smärtor med droger på ett eller annat sätt!
Det finns många som har toppen föräldrar, men som ändå mår dåligt!
Vad är det då som går så fel???
Min tro är att allt handlar INTE om mig som förälder.
Jag tror att en helhet måste finnas.
Lärarna på skolan, kompisarna, kompisarnas föräldrar, idrottsanläggningen,
syskon, mor & far föräldrar, politikerna, läkarna...
ALLA VI VUXNA MÅSTE SAMSPELA FÖR ALLA VÅRA UNGA!!!
Bara genom tankens kraft är jag säker på att vi kan hjälpa många unga!Att vi sänder ut positiva signaler!
Att vi visar dem på ett konkret sätt att de kan ändra sitt sätt att tänka.
Detta är nått som BORDE vara obligatoriskt i skolorna.
KBT- utbildning!
Varför är matte, Eng, historia så otroligt viktigt att kunna?
Varför är det så viktigt att du får godkänt i ämnen som du mår för dåligt för att ta in??
Vad har du för nytta av att lära dig vad som hände kungen på 1600 talet, när du mår så dåligt att du knappt hitta ork el lust till att leva idag??
De unga mår bara sämre & sämre.
Vi står maktlösa som föräldrar... vi försöker nå lärarna, läkarna..
men ingen är villig att ta tag i det... de lägger ansvar & skuld på andra. De sänder oss hela tiden vidare.
Det är många föräldrar som själva blivit sjuka p¨sin väg att kämpa för sitt barn
pga
stressen det blir, oron de känner, hopplösheten, ensamheten... det som är viktigast i skolorna idag är inte BARNEN som individ..
nä, det är att barnet är duktig! Är du duktig så får du belöningen att bli sedd.
Men vad händer då med de barn & ungdomar som inte är fullt så duktiga på skolan??
De får sällan det beröm eller den uppmärksamhet som leder till positivitet. De får höra hur jobbiga de är & de läggs på YTTERLIGARE MÅSTEN på dem.
Vilka är det då som lägger detta på barnens axlar att bära??
VUXNA!!!
Är detta sunt???
Dessa barn & ungdomar behöver oss vuxna!! De behöver vår hjälp & vårt stöd!! Många av dem blir gång på gång svikna av oss vuxna. Sen har vi mage att klaga på dem & tycka att dagens barn & ungdomar är bortskämda...Men vilka är det som gör våra barn sånna då??
Är det inte vi vuxna??
Borde vi inte ge dem kärlek & förståelse & uppskattning istället?
Jag kämpar hårt med min son att han ska känna sig speciell & unik.
Att han har alla verktyg han behöver & att han ska ej vara rädd för att sätta ner foten & säga ifrån.
Att han är bra just som han är & så länge han vet att han gjort sitt bästa kan inte någon säga nått!!
Men sen är det ju så att det är inte riktigt det skolan prioriterar tyvärr.
I skolan är det det du presterar som räknas.
De har svårt att se den röda tråden som går genom livet..
som kan gå sönder på vägen & utan uppmärksamhet så hamnar barnen på fel spår.
Kraven växer på våra barn.. från alla håll...
är det då konstigt att barnen gör va de kan för att lindra den osynliga smärtan??
Jag är övertygad om att vi tillsammans kan nå ut till våra barn & ungdomar
Att vi tillsammans kan stärka våra barns självförtroende & självkänsla Tillsammans kan vi hjälpa våra barn att bli friskare. Genom att tänka på vad det är vi sänder ut. Vi kan prata känslor med våra barn. Vi kan prata med våra vänners barn,, grannens barn,, barnens vänner.. vi kan prata med varandra.
Vi kan bli bättre på att visa våra känslor för barnen. det lär dem att det är faktiskt ok att ha dåliga dagar.. de behöver inte lägga locket på... det är helt ok att bli förbannad & säga ifrån.. den bästa sanningen är din egen.
Om vi låter våra barn växa upp i vårt eget ego.. då blir det barnen som blir de som lider mest. Vi borde lägga till mental träning i skolschemat!! Det borde vara en lika stor självklarhet som att de ska lära sig MATTE!!!!
Detta är vad jag tycker & detta är vad jag tror att vi borde göra..
för varenda unge!!!!!!
Fler & fler av våra unga människor mår sämre & sämre!
Hon hade funnit sättet att lindra sin smärta som hon inte visste hur hon skulle komma åt, med en synlig smärta.. en som HON själv kunde STYRA!!!
Bara genom tankens kraft är jag säker på att vi kan hjälpa många unga!
Dessa barn & ungdomar behöver oss vuxna!! De behöver vår hjälp & vårt stöd!! Många av dem blir gång på gång svikna av oss vuxna. Sen har vi mage att klaga på dem & tycka att dagens barn & ungdomar är bortskämda...
Tjingling!
SvaraRaderaHopas allt är bra med dig.
Ett mycket intressant inlägg, blev så rörd och absolut måste vi göra något för att hjälpa alla människor som lider i det tysta, att sända ut positiva tankar, våga fråga och våga se den lilla människan som mår dåligt, våga räcka ut en hjälpande hand.
Att vi alla hjälps åt är jätteviktigt.
Har också en stark tro på att vi måste se på helheten, titta hur stressade ungdomarna blir i skolan, det ska presteras så mycket, kompisar stressar, man ska se ut som dem, vara som dem, alla vill och orkar inte vara som alla andra,de vill hitta en egen identitet och då står de utanför. Känner stor press från omgivningen.
Inte är det lätt att vara ungdom eller människa i dag.
Håller med i det du skriver helt och fullt, något måste göras.
Kram på dig, ha det gott!
Hej Tina
SvaraRaderaAllt du skriver är som om jag hade skrivit det själv.
Dessa tankar tynger mej nästan varje dag, jag ser det som lärare, får kramp när vi inte orkar få gensvar från överheten. I år har de dragit ner på kurator, sjuksyrra, syon och antal lärare, vi som är kvar som lärare hinner inte va lärare inte vara medmänniska inte vara Kurator m.m. Jag försöker att kämpa för de som har det jobbigt, men känner att jag inte hinner se alla.
Jag har gråtit spannvis och blivit osams med de som bestämmer bara för att de inte gör något.
Till slut gick jag in i väggen och vem kan jag hjälpa då! Jag känner precis som du.
Hjälplöshet.
Jag gör så gott jag kan, känner att jag inte kan sända ut tillräckligt med kärlekssignaler, jag vill att de ska känna sig älskade för den människa de är och få utvecklas.
Tack för att du tagit upp detta ämne min älskade vän. Cecilia